Politiska hundar

Varning för att blanda in oss hundar i poli-tik-en! Republikanernas favoritkandidat (?) Mitt Romney har hamnat i blåsväder för att han för tjugofem år sedan ska ha plågat sin hund Seamus genom att låta den färdas i en bur på biltaket. Förre talmannen Newt Gingrich säger ””Föreställ er vad Obama skulle göra med en sådan kandidat”, i ett tv-inslag som visas i South Carolina, där nästa primärval om nominering till presidentkandidat hålls på lördag, enligt TT.  Läs mer här: http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.828207–romney-plagade-sin-hund-
Bra, sådana politiker vill vi inte ha!

Låt Bo Obama få stanna i Vita huset! Bo är president Barack Obamas portugisiska vattenhund, en gåva från Ted Kennedy och hans hustru. Han efterträdde de två skotska terrierna Barney och Miss Beazley vars husse var den terrierlika George W. Bush. Sådan husse – sådan hund, säger jag bara.

Varför blandar amerikanarna in hundar i politiken? Kommer ni ihåg att vår utrikesminister Carl Bildt beskrevs som ”en mellanstor hund med en stor hunds attityd” i dokument från amerikanska diplomater som publicerades av Wikileaks?

Men även engelsmännen verkar ha använt hundar som attribut. Winston Churchill hade en liten svart pudel som hette Rufus. När han led av sina depressioner lär han ha kallat tillståndet ”sin svarta hund” (black dog). Det kallar jag en black out!

Vi hundar har använts som stilförstärkare i alla tider. Roliga bilder hittade jag på http://manligheter.se/2011/01/23/hunden-som-stilforstarkare/ Kolla där! /Vanessa

Minnen från Oslo

Jag har en käresta i Olso, en bayersk viltspårhund som heter Kikko. På nyårsdagen lekte vi i Frognerparken, Oslo. Som ni ser på youtube-klippet är Kikko, 14 månader, betydligt piggare än jag, en snart fyraårig golden retrieverdam. Men båda gillade vi pinnar! Och äldre tikar (tispe) och unga hanhundar är en bra kombination! /Vanessa

http://youtu.be/wSV9Yr_-FvU

Sanningen om mina helgbestyr

Mina beundrare har frågat varför jag inte har bloggat på sistone. Svaret är att jag har haft fullt upp med att vara snäll och inte tigga julmat. Jag har varit på min första utlandsresa och blivit nerdrogad för att klara nyårsraketer och smällare.

Vi tar det från början. Jag firade julafton hos kusin Molly, en shetland sheepdog och hela tjocka släkten. Här var det massor av mat och massor av tallrikar (ca 15 stycken) som skulle diskas av, tyckte jag. Det var ingen bra idé ansåg min husse och matte så de försökte med alla tricks – ge mig ett stort tuggben till exempel. Det gick så där. Jag tuggade och tiggde om vartannat. Men så kom tomten Cattis och jag fick ett fint paket som höll mig sysselsatt resten av kvällen.

Får paket av tomten Cattis...

... ett mjukdjur!

Juldagen firade vi i Stjärnhov med mina storebröder. Då var det bara fyra tallrikar att slicka. Men jag var rätt avslagen innan det var dags för nästa kalas – fjärdedagjulfirande med min kompis Kelly och hennes matte och husse. Vi lekte så vilt att alla överflödskilon försvann. Tills det var dags för nästa firande – i Oslo! Jag skulle för första gången resa utomlands och mina människor fick fylla i en självdeklaration om att jag är fullständigt frisk och vid mina sinnens fulla bruk (nja, nu överdriver jag lite… ).  Innan resan fick jag genomlida en avmaskningskur för i Norge vill dom inte få in någon dvärgbandmask. Som om jag skulle ha det? Till på köpet började mina människor droga ner mig med ett lugnande medel, zylkène, för att jag inte skulle bli livrädd för raketer och smällare på nyårsafton. Jag var alltså ganska degad när jag träffade Kikko, en fjortonmånaders bayersk viltspårhund. Han var fantastiskt söt och vi blev lite kära i varandra.

Kikko i Frognerparken, Oslo

Kikko höll mig igång trots att jag var drogad. Vi var ute och busade i Vigelandsparken och i Frognerparken tillsammans. Där fanns inga hundrastgårdar med stängsel utan alla hundar sprang fritt omkring. När jag säger att Kikko hade mest spring i benen av alla hundar så överdriver jag inte. Hans matte Nina påstår att han kan hoppa fyra meter upp i luften och det är nästan så att jag tror henne.

Hej, hej leverpastej! I Oslo fick jag leverpastej i maten, varje dag. Kalas! Nu när jag är tillbaka i Sverige saknar jag det – och Kikko.
Till slut vill jag berätta en riktig Norgehistoria. Tidigt på nyårsdagen gick vi en liten promenad runt kvarteret i stadsdelen Frogner. Vi mötte en foxterrier och min matte påpekade för hans husse att jag är en tik.
- En tik?, undrade han.
- Ja, en kone, svarade matte.
Han skrattade jättemycket och sa till slut att jag nog är en tispe. När vi berättade detta för Kikkos matte Nina berättade hon att kone betyder hustru och gapflabbade åt det. Så nu vet ni – tispe betyder tik på norsk! /Vanessa

PS. Om ni undrar hur jag mådde på nyårsafton så kan jag bara säga bra. Jag lyssnade till Andrea Bocellis konsert på tv:n som stod på full volym. Bättre musik har jag inte hört på länge och smällarna bekom mig knappast alls!